Hej alla!

Jag faller så lätt!

Har lätt för att fascineras av andra människor och deras livsöden, att se in i deras liv och innersta rum. Lätt att vara objektiv och lösa andras bekymmer. Lätt för att bli förälskad men............

Jag har SÅ svårt för att älska! Svårt för att tro på att känslan är besvarad, svårt för att lita på andra och tro på att de ska vara rädda om mig. Min kärlek ger jag bara åt få utvalda och inte sällan utan att de får gå igenom ett otaliga "tester". Är detta konsekvensen av att ständigt blivit sviken? Är jag för cynisk? För räddhågsen? För analytisk?

Varför kan jag inte bara låta saker vara som de är utan att ständigt vända och vrida på dem för att se om där finns något dolt bakom? Varför denna misstänksamhet? För klart är jag värd att älskas bara för att jag är jag? Eller?

Intelektuelt vet jag ju att så bör det vara, men jag har nog aldrig upplevt det så. Kärleken för mig har alltid varit villkorad, men vad är det då för kärlek? Kärleken till mina barn är den renaste kärleken jag upplevt. Kärleken till mina syskon är mer komplicerad men ändå självklar, den till mina föräldrar är naggad i kanten av deras krav på mig.

Kärleken till en man? Två gånger i mitt liv har jag verkligen älskat. Två gånger har jag också blivit grymt sårad av dessa män. Erfarenheterna gör mig till den jag är idag men skapar också problem om jag skulle möta kärleken på nytt.

Min första riktiga kärlek grundade sig på passion och vi hade ett starkt band. Än idag kan vi se på varandra och veta att det vi delade då var något speciellt. Även min andra kärlek började med passion men slutade med vänskap och den vänskapen hoppas jag vi ska kunna hålla ihop i många år eftersom vi delar livet med barnen.

Jag är redo att möta kärleken igen och börjar bli nyfiken på i vilken form den kommer dyka upp i denna gången. Lite passion är ju aldrig fel men en trygg och nära vän hade kanske varit bättre? Mina tankar går ofta till älskade A och jag vet att jag häcklar hans hjärna med, men i grund och botten vet vi ju båda att VI finns inte.

Kärleken till mina barn, min familj och mina vänner är den drivkraft som gör att jag orkar gå upp ur sängen även de mörkaste dagarna. Må kärleken aldrig ta slut!!

Amor vincit omnia! Kärleken övervinner allt!

Gå ut och älska! Kram Kram Kajsa Karin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...