Hej alla!

Jag lägger på luren efter att ha sagt godnatt till älsklingarna, går ut i köket och börjar skära salladen. Köket doftar ljuvligt, musik ljuder ur radion och jag har ett leende inombords. Sakta lägger Han armarna om mig, pussar mig i nacken och säger; Jag tror jag älskar dig.

Jag har inget svar, kan inte svara, orden fastnar. Hade det varit i våras hade jag jublat, i sommras blivit glad men nu blir jag mest bara förvånad och förvirrad. Vad känner jag?

Var ju så länge sedan vi sågs sist och mycket har hänt med mig och mitt liv. Ändå finns Han ju ständigt där i bakgrunden i mitt huvud och alla möjliga dejter mäts med honom. Det lugn han ger mig har jag aldrig upplevt med någon annan och han får mig att vända på mina tankar och lägga fokus på vad som egentligen är värt något här i livet. Det jag känner här är något helt annat än med älskade A och med X:et.

Ändå är jag skeptisk, allt började ju med en lögn. Kan jag glömma det och satsa? Vill jag satsa? Vill han satsa? Så många ord har sagts, så många tankar utbytts. Vi tänker så lika och vi vill leva samma typ av liv, men ska vi leva det tillsammans? Han vill träffas igen, men vill jag? Ärligt så hade han gått mig förbi om vi inte mötts på nätet. Han har ett utseende som vanligtvis inte attraherar mig även om de mörka ögonen naturligtvis finns med i bilden. Denna helgen har han ändå öppnat sig mer än förut och visat på en sårbarhet jag inte trodde fanns. Han är nog lika vilsen och rädd som jag.

Hoppas ni lever i en mindre vilsen värld! Kram Kram Kajsa Karin.