Hej på dej.

Jag har berört detta ämne förut och kommer förmodligen alltid att ha det i mitt bakhuvud för det är min vardag. Min familj består av två tre enheter som bor under samma tak och vi kämpar på med att finna vår form av familj. Som jag skrivit i min presentation blev vi en familj bara för att två blev kära. Det var naturligtvis vi vuxna som förälskade oss i varandra, barnen fick liksom följa med på tåget. Dock inte sagt att barnen inte hade något att säga till om, snarare tvärtom det har varit delaktiga i våra beslut i allra högsta grad. Ingen av oss hade satt sig i denna situationen om barnen sagt stopp.

Med detta sagt vill jag ändå lyfta det som stör mig och gör mig illa. Omgivningen förväntar och kräver att jag ska älska min mans barn på samma sätt som mina egna. Tyvärr är det inte samma förväntningar på honom. Var i består skillnaden? Och varför är det så svårt för människor att acceptera att det är annorlunda? Inte sämre, bara annorlunda.

Jag är inte fysiskt nära mina bonus barn men jag ser till att de har allt de behöver och att deras vardag fungerar; är inte det en typ av kärlek?

Kram Kram Kajsa Karin