Hej på dej!

Jag går här och funderar i min ensamhet, det är inte bra för min sinnesro att ha så många tomma timmar på ett dygn. Samtidigt blir jag liksom inte riktigt färdig att göra något produktiv för mitt tanke/känsloliv tar liksom all ork. Jag funderar över livet som gick, var jag står i relation till min man och hans barn, var jag står i relation till mina barn men framför allt var jag står i relation till mig själv och de löften jag en gång gav mig själv.

Det är tre år sedan idag faktiskt som jag och mannen min förlovade oss och vår resa tog ett raket kliv in i vår gemensamma framtid. Nu tre år senare har vi hunnit gifta oss och haft otaliga samtal och diskussionen vart denna resa skall ta oss. Jag har vid oräkneligt antal  gånger sagt att jag aldrig gjort denna resan om jag vetat vad som komma skulle.....................

Den känslan och den insikten gör att jag står här idag och tvekar på att nästa steg är det rätta.

Vi har tecknat upp oss på en större lägenhet, mest för att Älsklings flickor behöver egna rum men även för möjligheten att ändra de negativa strukturer som skapats här. Än vet vi inte om lägenheten blir vår så vi spekulerar mest. En flytt skulle innebära en omstart för oss alla och bättre möjligheter för barnens kamratrelationer. Deras skolgång kommer inte förändras, bara basen för boendet som förändras. Omstart var det....

En omstart innebär att jag måste välja. Välja Älskling och hans flickor igen. Välja att hantera allt som de bär med sig. Finna sätt att hantera alla de känslor som väcks inom mig då vuxna jag helst inte velat ha med att göra har en direkt inverkan i mitt vardagliga liv. Att våga satsa igen och denna gången med full vetskap om vad det innebär, förra gången var jag naiv och alldeles nykär. Nu är jag något mer "nykter" och det kan i sig vara ett hinder. Det finns kärlek, inte det som är bekymmret, utan kanske just vår syn på kärlek och vad det innebär. Mina barn är oerhört fästa vid Älskling men även vid hans flickor. Rent intellektuellt vet och förstår jag att det sista flickorna behöver är ytterliggare en vuxen som sviker dem, men var finner jag ron och orken när omgivningen granskar allt jag säger eller gör under lupp? 

Jag hade som ung en dröm om en stor familj, hus på landet och ett lyckligt liv. Nu ser det ut att bli stor famlij, lägenhet i stan och kanske lycka? Ska jag agera på ett kanske? Det enda jag med säkerhet vet är jag vill hitta hem, jag är så trött på mitt kringflackande liv och att blåsa som ett löv i vinden för omgviningens nycker och önskningar. Jag står vid ett vägskäl på vägen som leder in mot framtiden....Jag tror jag stannar här en stund.

Kram Kram Kajsa Karin.