Hej på dej!

I snart fyra (!)  år har jag haft denna blogg. Inte trodde jag att det skulle vara något för mig när jag startade den efter en uppmaning från en kollega. Inte är det många som följt mig genom åren men en och annan tittar in då och då. Själv tycker jag det är kul och intressant att gå tillbaka i tiden och följa min egen färd. Är till syvende och sist för min egen skull som jag skriver.

Det som blir uppenbart för mig när jag ser tillbaka är att jag sedan en tid tllbaka inte har så mycket nytt att skriva om. Det är samma saker som oroar mig, samma problem att lösa som för ett halvår sedan och det känns inte som en lösning ligger framför mig inom en snar framtid. I samtal med en vän idag konstaterade vi vikten av behålla kärnan av sitt jag. Det är så lätt att bara vara mamma och fru och tappa bort sitt inre värde. Jag har gjort en lång resa under många år och än kan jag inte se slutet. Jag är medveten om att jag nyss påbörjat en ny färdriktning och är osäker på vilka åtgärder som ska vidtas. Packning för tre eller sex?

Som jag sagt i tidigare inlägg är att stanna kvar det svåraste som finns för mig och jag måste verkligen kämpa med mig själv just nu. Hela mitt inre skriker fly men jag vill ju egentligen inte, vill bara inte må så här längre. Känslan av misslyckande och otillräcklighet är total. Det jobbiga i kråksången är att jag inte kan förändra situationen på något mer direkt sätt än genom att flytta. En flytt skulle innebära att hon slapp mig och jag slapp Henne, men även att jag förlorat Älskling. Den ena kommer liksom med den andra. Frågan jag ställer mig är om det är värt priset jag och mina barn får betala? Bara att jag ställer mig frågan gör mig orolig.

Ja,som du  förstår är det mycket tankar och känslor som snurrar.

Övervinner kärleken verkligen allt?

Jag hoppas.

Kram Kram Kajsa Karin.