Hej på dej!

Tack EKT för dina tänkvärda kommentarer och stöttning. Jag förstår att du har en hel del kunskap om det som jag skriver om här. Arv eller miljö? Den frågan blir vi vi väl aldrig riktigt kloka på men jag tror att i mitt fall är det miljön som har skapat min trasiga själ men att det är arvet som har gjort att jag ändå är så pass stabil som jag är. Jag har haft en trasig uppväxt men de före mig har haft det än värre. Jag vet att mamma på sitt sätt försökte bryta dåliga beteende mönster, jag har fortsatt och snart kanske cirkeln är bruten. Allla är vi på något sätt en produkt av vår omgivning.

Klart att det är ett flyktbeteende. Stänga ute det som gnager och börja om på nytt. Så har jag levt de största delarna av livet. Båda mina föräldrar var superba på detta. Pappa valde att försvinna under hela min uppväxt och mamma flyttade så fort sprickorna i fasaden blev för stora och lögnerna riskerades att uppdagas. Detta innebär att jag/vi flyttade i snitt vartannat år fram till jag var sexton. Jag ägnade min uppväxt åt att få dagen till att fungera så insikten av allt jag förlorat har inte nått mig förrän som vuxen. Helt ärligt kanske inte förrän nu när jag och och Älskling har våra diskussioner kring vad som är viktigt att ha med i barnens uppväxt och deras uppfostran. Jag fattas rötter bakåt och har därför svårt att ge barnen det också, detta är min största sorg.

Så jo, jag vet att jag måste stanna både för min egen skull och för barnens men att det skulle vara så svårt hade jag ingen aning om. Att ständigt att ha något projekt igång gör ju att tankarna kan riktas på något annat än inåt och det jag egentligen borde ta itu med. Jag har blundat för sorgen så länge. Under så många år har jag tagit hand om andra, först mamma och syskon, sedan pojkvänner och män. För första gången i mitt liv lever jag i en situation där jag inte måste ta hand om andra vuxna och på något sätt har jag fastnat i att ifråga sätta min tillvaro. Jag har inga verktyg för att hantera den vardagliga lunken för jag är uppväxt med kaos och ständigt på vakt. Jag måste prestera och vara duktig för att vara någon.

Jag jobbade med detta beteende ganska hårt under åren som ensam förälder och arbetade bort mycket av mitt dåliga självförtroende och självkänsla. Den sista tiden har det dock hänt saker inom familjen som har gjort att jag har tappat stora delar av detta arbete. Jag ifrågasätter rätten till mitt varande och beteende. Nej, det är inte bra att det drabbar omgivningen för det skapar just den otrygghet som jag vill bort ifrån, samtidigt måste de som finns runt mig förstå att jag vacklar i mina beslut och varför.  Min ambitions nivå ligger oftast högt på alla plan i livet och jag har svårt för att sänka kraven på mig själv och det jag ska prestera. Detta medför att jag ofta ställer höga krav på min omgivning och konflikterna uppstår när glappet mellan förväntningar och verklighet blir för stor.

Jo, nog lider jag av ett flyktbeteende men jag letar efter möjligheter att sluta fly.

Kram kram Kajsa Karin.