Hej på dej!

Som ni vet så är jag mitt upp i en bearbetnings process av mig själv och tankarna kring mitt liv. (Tar den någonsin slut?) Jag försöker få grepp om vad jag vill och vägen dit. Jag vacklar ibland och går vilse i skuggan men jag vet samtidigt att ända vägen är framåt. Det är omöjligt att gå tillbaka till det som varit för det blir ändå inte som då. Att ha bloggen att gå tillbaka i och se hur jag tänkt och hur mina mål och drömmar har förändrats är både kul och tänkvärt. Ibland när jag läser undrar jag över hur i hela fridens dag kunde jag resonera så? Och ibland väcks jag åter till eftertanke.

Att titta på sig själv på ett konstruktivt och utvecklande sätt är svårt. Det kan rent av göra ont att se sina egna fel i vitögat. Dock är det nödvändigt för att det ska kunna ske en utveckling. Jag har en hel del sidor att arbeta med och just nu upptar detta massor av min tanke energi. Jag ifråga sätter och iakttar mitt beteende än mer än förut. Självreflektion är bra och viktigt men det får inte gå in i ett absurdum.

Jag faller hela tiden tillbaka på min barndom och den instabilitet som jag alltid levt med. Idag är det jag som skapar liknande instabilitet genom mitt ständiga analyserande och ifrågasättande av mig själv och min omgivning. Jag är ingen lätt människa att leva med alla gånger och jag är tacksam gentemot de som faktiskt försöker göra sig viktiga för mig. Jag söker efter ett lugn och stabiltet men när jag funnit detta fattas jag kunskapen hur jag ska agera i det.

Att det ska vara så svårt att stanna upp och stanna kvar?

Det är ju egentligen inte ett dugg lättare att gå.....

Kram kram Kajsa Karin