Hej på dej ;)

I torsdags var det sju år sedan jag fick min lillkille i min famn alldeles livlös och blå. Idag är han en sprallig sjuåring med glimten i ögat och full av liv. Vi firade honom med tacos, pannacotta och presenter. Kalas för släkten har vi nästa lördag, då ska vi även fira att Lillskruttan fyller fem nu i februari. Bowling och sagokalas för kompisarna väntar framöver och så har simträningen på söndagarna startat idag så nog har vi fullt upp. Jag tror ändå att det blir bra och oj vad mycket söndag vi fick när vi nu blev tvugna att gå upp på morgonen. Hade det inte varit för att vi väntar kaffegäster hade jag nog dragit filten i ögat en stund så här på eftermiddagen.

Igår var en bra om än något vemodig dag. 21 januari är mammas födelsedag och tankarna gick naturligtvis iväg till henne av och till hela dagen. Hon skulle fyllt 58 år, ingen ålder alls ju. I 18 år har hon varit död. Låter som en hel evighet men ibland känns det som i fjol. Min bror sa själv att nu fyller jag fyrtio och kommer att vara äldre än hon någonsin blev. Kommer vårt inre någonsin läka? Bror har det ändå värre än mig för det var han som hittade henne den där hemska majkvällen, jag såg inte henne förrän på bårhuset avtvättad om än med snaran om halsen. Bilden gör ont för det där var ett monster och inte min mamma. Jag har accepterat hennes val men jag kommer aldrig att förstå det och sorgen kommer jag bära med mig livet ut. Sorg förändras över tid med försvinner aldrig.

Så du där ute spendera tid med dina nära och kära för när allt kommer omkring vet du inte hur mycket tid du får!

Kram kram Kajsa Karin.