Hej på dej.

Tack än en gång EKT för din värmande kommentar. Hade varit intressant att veta lite om dig med :)

Jag vet i ärlighetens namn inte hur jag ska göra för att få fler läsare här eller ens om jag vågar. Jag har en tendens till självcensur när jag vet att andra ska läsa och då blir ju det jag skriver inte riktigt "sant". Lite så här; När jag bara hade mina närmsta vänner på facebook kunde jag dela tankar och funderingar men nu när där finns fler ytligt bekanta blir tankar och funderinga också mer ytliga. Jag behöver nog bloggen för att rensa mitt inre.

Motsägelse fullt nog vet jag att min historia berör och att det är viktigt att berätta. Allt för många håller tyst om hur det är att leva med psykiskt instabila människor i sin närhet. Varje gång jag öppnar mig och berättar möts jag av människor med liknande erfarenheter. Likheten mellan en alkoholiserad förälder eller psyksjuk är slående och levnadmönstret med skuld och skam detsamma. Skillnaden mellan mig och många andra i samma situation är nog att jag hade andra trygga vuxna i min omgivning och att mamma i "friska" perioder kunde förklara att hur hon än uppförde sig älskade hon mig och att hennes rubbade beteende inte var mitt fel. Hon gav mig förmågan att skilja på beteende och person.

Detta är en förmåga som gjort att jag "överlevt" det jag varit med om. Att jag än idag känner kärlek mot mina föräldrar, kan tänka med värme på han med de mörka ögonen som trots allt var min första stora kärlek. Det är den förmågan som gör att jag kan öppna mitt hem för den kvinna som jag hyser största avsky mot. Det är en av de viktigaste saker jag försöker föra vidare till mina barn. Att oavsett vad som händer Älskar jag dem mest av allt. Detta innebär dock inte att vi får betee sig hur som helst utan i allra högsta grad måste ta konsekvensen av vårt beteende. Jag finner det ibland skrämmande när jag ser hur barn och vuxna inte förstår att deras egna val styr hur deras liv blir.

Det finns en vännina i min omgivning som har en snarlik uppväxt som min och vi har funnit gemenskap i detta, dock är vi oense om hennes offermentalitet. Idag är hon fyrtio och tycker fortfarande synd om sig för det som hänt och det hon aldrig haft. Hon glömmer leva här och nu för hon är fast i det förgågna. Vi har pratat om detta många gånger men hon tycks oförmögen att gå vidare. Kan tyckas förmätet av mig men detta är en inställning jag har svårt att hantera. Det som händer en som barn kan man sällan själv påverka men som vuxen kan man välja vilken väg man vill gå. Det är inte lätt, jag vet men det går, det vet jag oxå. Visst dyker smärtsamma minnen upp ochh visst har saker från dået betydelse för nuet: men man kan välja livet. Du kan aldrig ta ansvar för andras handlingar men du är i allra högsta grad ansvarig för din egen reaktion!

Jag har inte vandrat ensam utan min väg har kantats av många starka personer, främst kvinnor faktiskt, och jag har vågat ta emot och söka hjälp i de mörkaste stunder. Det finns inget i livet som är så svårt att det inte är värt att leva! Ett mantra jag ofta hörde som barn och ungdom. Den som yppade det oftast var hon som valde repet men jag har valt en annan väg och måste erkänna att jag är stolt över det jag åstadkommit. JO, visst ska del med mig av min historia och hur jag fann MIN PLATS I SOLEN, jag måste bara finna mitt hur först!

Njut av livet hur Du nu än väljer att leva det!

Kram kram Kajsa Karin.