Hej på dej!

I förrgår var det som jag fick den uppmaningen av min kollega. Vi satt med dokumentationen som ska med över till skolan och när vi tog matpaus hamnade disskusionerna på helt andra vägar. Efter en stund hade jag berättat en del om min bakgrund och hur det kom sig att jag levde med en utländsk man i dryga fyra år, min mors bipoläritet och hur det är att leva med någon med Aspergers.

Uppmaningen att skriva en bok har kommit förr och visst har jag haft funderingarna själv men vem vill läsa om Mitt liv? Jag, en helt vanlig människa eller ja så normal jag nu kan vara med tanke på det jag bär med mig. Nog hade det blivit en spännande bok, för den hade innehållit många olika element. Kärlek, svartsjuka, otrohet, svek, sjukdom, våld och ond bråd död. Den hade handlat om vikten av att vara sann mot sig själv, för den viktigaste personen i ditt liv är du. Ljuger du mot dig själv är allt annat falskt!

Fast skriver om mitt liv gör jag ju redan, och stora bitar har kommit fram i detta forum fast det är klart att det är inte så många som tagit del av det. Min kollega menar på att jag skulle åka runt i skolor och förskolor för att delge känslan jag bar som barn alla de gånger min mamma glömt något. Det där att stå i korridoren och alla andra hade matsäck med sig till utflykten men inte jag. "Aaah har NI glömt nu igen?" Skammen och skulden. Men hur skulle jag veta, sex år gammal? Eller alla de gånger jag fick höra att "Du måste väl förstå att du behöver ett par hela skor!" Visst förstod jag men inte var det jag som höll i plånboken. Det var inte jag som bestämde att jag skulle ha brorsans kläder eller att vi skulle handla på second hand. En del sydde mamma själv men det var inte heller fint nog i det lilla samhället jag var uppväxt i. Utanför och annorlunda, så har det alltid varit. Idag är det kanske inte riktigt så men känslan lever kvar inombords.

Kanske jag borde delat med mig på något vis men de som jag helst vill nå är de barn som själva lever i liknande situation. Att få dem att växa och förstå att det finns en väg ut. Att det inte är deras fel att omgivningen är okunnig. Samtidigt har jag provat det en del nu i det område jag arbetar i för tillfället och det suger musten ur mig, jag räcker inte till åt alla dessa familjer som är på glid. Så jag kommer fokuera på familjen och försöka ge dem mina ett så normalt liv som möjligt.

Någonstans är jag ändå tacksam för hur mitt liv sett ut för jag har fått så mycket. Jag har upplevt sann passion och äkta kärlek. Vet vilka mina verkliga vänner är och fått styrkan att klara mig själv. Jag uppskattar det lilla i livet och är nöjd med var dag jag får med mina kära för som alltid så vet vi inget om morgondagen.

Lev ditt liv så du alltid kan somna gott!

Kram kram Kajsa Karin.