Hej där.

Timbuktus låt är både bra och tänkvärd. Och inte vill man dö. Även om döden är det enda vi med säkerhet vet att vi ska möta så lyckas man oftast förtränga detta faktum. Dock lever jag med döden nästintill ständigt. Mammas självmord har format mig mer än jag egentligen vill och även om jag kan förstå kommer jag nog aldrig att förlåta. Hon som alltid sa att det inte fanns problem svåra nog utan att de gick att lösa, valde den feges väg. Självmord är för mig en egoistisk handling. Dennes bekymmer försvinner men lämnar så mycket kvar åt de som lever vidare. Det ultimata sveket. Att ens mamma väljer att lämna en. Jag var nitton men mina syskon bara små och hur detta påverkar deras självkänsla kan jag bara ana. Dock är saknaden större än allt annat och dagar som idag önskar jag att hon funnits vid min sida och inte bara i mitt hjärta.

Dock har jag levt med döden längre än så. Jag vet faktiskt inte när det började men den första riktiga dödsångest attacken som jag minns, fick jag strax efter mammas och pappas skilsmässa. Jag var fyra då och kommer med all tydlighet både ihåg känslan och trösten moster gav. Jag skulle bli en ängel med glänsande kläder och rosa vingar. Attackerna har sedan dess varit många och jag har med åren lärt mig hantera dem. De skiftar i täthet och styrka men de dyker likväl upp.

Jag har varit utan dem ett tag nu så när jag härom natten återigen fick ett anfall började jag fundera. Varför nu? Jag mår ju bättre än någonsin och är lyckligare än på länge. Och där fann jag nyckeln. Lyckan. Dödsångesten är förknippad med förlust, att inte få leva vidare och vara nära mina kära. När jag mår dåligt har jag inte så mycket att förlora, men när jag är lycklig och livet är så som jag önskar då har jag allt att förlora. Som fyraåring var det lyckan av att få lugnet som skilsmässan innebar, att få min mamma tillbaka. När jag blev mamma var det lyckan mina älskade barn gav och nu är det lyckan som jag har ihop med Älskling och våra barn. Inte tror jag längre att jag blir en ängel men visst måste det finnas en mening allt vårt slit här på jorden?

Ångesten kan jag leva med bara jag får behålla lyckan som motpol.

Hoppas Ni där ute funnit er Lycka!

Kram kram Kajsa Karin.