Hej på dej!

Det är visst i allra högsta grad provocerande att jag står för att det är skillnad mellan mina egna barn och Älsklings barn. Det är tabubelagt och överallt möts jag av att det är självklart att man ska älska alla barnen lika. Det jag undrar är kan man älska alla barn lika? Oavsett om det är dina biologiska eller bonusbarn? Jag är noga med att de ska behandlas så lika det bara går och att vi ska motarbeta konfliktsituationer men det är lättare sagt än gjort. Alla fyra barnen har olika personligheter och olika förutsättningar med sig in vår nya familje konstellation.

Hur ska jag kunna älska de två så som jag älskar mina egna? Jag har burit, tröstat, skojat lekt och älskat dem från första stund och jag har haft dem i tio och åtta år nu. De andra två har funnits i mitt liv i tre år, klart att det är skillnad! Aldrig någonsin har jag förväntat mig att Älskling ska känna för mina barn så som jag gör.

Det jag reagerar starkast mot är just att det är olika förväntningar på mig som bonusmamma och på Älskling som bonuspappa. Jag ska älska vårda och ta in dem som mina medan han behöver liksom bara finnas där. Vi har en obalans då mina barn har en trygg relation till båda sina biologiska föräldrar och övrig familj mendan Älsklings flickor har det tuffare på så många olika plan. Detta är dock inte mitt fel och jag gör vad jag kan för att barnen ska ha det så bra som möjligt hos oss men jag kan inget göra åt oförstående vuxna i deras omgivning.

Jag må vara provocerande men jag står för att det ÄR olika rent känslomäsigt mellan mina egna och Älsklings barn men alla fyra barnen har vuxna som älskar dem och är måna om dem och i det långa loppet tror jag att det blir bra.

Finns det fler som känner som jag?

Kram Kajsa Karin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...