Hej på dej!

Jag såg en film i förrgår som inte riktigt vill lämna mig.

Allt utspelar sig i ett fiktivt Mellanösternland men ändå med starka realistiska kopplingar, jag skymtade den Libanesiska flaggan både en och två gånger. Allt börjar med en kärleksrelation; förbjuden sådan. Hon är kristen och han muslim. Mannen blir mördad av hennes bröder, då hon dragit skam över familjen vill de även avrätta henne men hon blir räddad av mormodern. Man får under filmens gång följa med på den resa som kvinnan får göra genom livet i ett krigshärjat område. Hon tvingas lämna bort sitt förstfödda barn, hon allierar sig med fienden, begår mord och hamnar i ett kvinnofängelse. När straffet är avtjänat får hon hjälp att fly landet och starta om på nytt i Kanada. Frågan är då; kan man börja om? När slutar det förflutna påverka nuet? Hur ska hon göra sina barn medvetna om arvet?

Under tiden jag såg på filmen gjorde jag olika iakttagelser: jag förstår nog mer arabiska än vad jag trodde, i alla fall de enklaste fraserna. En del av musiken var bekant och berättelserna om ockupation och skuld och skam var bekanta. En scen utspelade sig i stadmiljö där barn var på väg hem och det lurade krypskyttar i varje hörn. Den scenen vet jag är tagen ur verkligheten för jag har sett den; filmad med väldig dålig kvalite men ändå kunde jag urskilja Han med de mörka ögonen. Det var han som berättade om massakern i Sabra och Shatilla; även denna händelse fanns med i filmen dock hade lägrena andra namn. Filmen hade ett skuvat slut och lämnade nog mer frågor än svar.

Idag tittade jag på det extra matrial som fanns med, mest av nyfikenhet men också för att se om jag fick några svar. Filmen var i allra högsta grad fiktiv men de människor som fanns i området runt inspelninga var äkta och de återberättade histoier om krig, hot och våld. Upplevda i Palestina, Libanon, Jordanien och Irak. Kvinnan som spelade den ömhjärtade mormodern berättar att hade det varit hennes flicka som kommit hem ogift, gravid med en muslimsk man hade hon skurit halsen av henne själv. Kvinnorna runt henne bifaller instämmande och en säger: Ett sprucket glas och en sprucken heder går inte att laga. Döden är enda boten. Detta är då sagt 2011! En äldre man beskriver hur han fick sitt hat med bröstmjölken och hur han fört det vidare till sina barn. Jag finner det inte konstigt att oroligheterna inte går att lösa i dessa områden då hatet och misstänksamheten sitter så djupt rotat. Hederskulturen är stark och svår att hantera.

Fast behöver jag reagera? Jag som är genomsvensk och gör som jag vill utan att bry mig nämnvärt om vad släkten tycker? Jag kan varken agera eller förändra det som händer i fjärran land. Det som tål att tänkas på är att det som kan tyckas finnas långt bort ändå är så nära. Jag möter dagligen familjer som flytt ett krigshärjat land eller som blivit förföljda för sin tro. Jag vet även de som flytt just för att de älskade en person med "fel" religion, nationalitet eller kön. Det är viktigt att ha i bakhuvudet att deras "arv" oftast är flera hundra år gammalt och att det är svårt och tidskrävande att förändra. Ändå tycker jag att vi ska försöka! Hederskulturen är för mig väldigt skrämmande oavsett var den utspelar sig!

Svaren jag fann är: Jo, du kan börja om men aldrig utan påverkan från det förflutna och det förflutna slutar nog aldrig påverka nuet, i vart fall inte på det emotionella planet och enda sättet att förändra sitt arv är att göra det synligt. Alla har vi utkämpat våra egna krig och alla bär vi på en viktig historia.

När tittade du på din historia sist?

Kram kram Kajsa Karin.