Hej på dej!

Nu har jag börjat jobba "på riktigt" igen. Visserligen jobbade jag förra veckan också men då var vi ihopslagna flera förskolor på en och det var i ett annat område. Nu har jag gått tillbaka till tjänsten jag lämnade för ett och ett halvt år sedan. Jag har verkligen blandade känslor kring detta då det fanns en anledning för mig att söka mig därifrån men samtidigt har jag vetat att jag troligen skulle tillbaka. Kluvenheten ligger i att jag varit borta en ganska lång tid och det har hunnit hända massor i mitt liv och på min arbetsplats. Hur ska jag göra för att omdefiniera deras synsätt på mig? För att de ska förstå att jag är annorlunda nu? Samtidigt måste jag också förstå att de har förändrats och att arbetsplatsen är annorlunda nu mot då. Jag gillar verkligen denna förskola rent praktiskt för den har ändamålsenliga lokaler och en underbar utemiljö. Just nu något kaosigt på alla plan då det sker en stor utbyggnad och vi kommer att få fler avdelningar nästa höst. Detta är den stora orsaken till att jag ville tillbaka. Vi kommer att få in ny personal och förskolan måste utvecklas. Yrkesmässigt som privat dras jag till förändringar och jag utvecklas genom kaoset även om jag tycker det är jobbit när jag står i det.

På hemma plan har vi hunnit fira min och Älsklings första bröllopsdag. Jag ler när jag tänker på detta faktum. Jag är  gift, jag som aldrig skulle ge mig hän åt en man på det viset igen. Tänk så lite jag visste då!? Jag står fast i min övertygelse om att jag gjort rätt val, för tanken på ett liv utan Älskling får magen att knyta sig. Inte så att jag inte klarar mig ensam för det vet jag nu att jag kan, men jag vill vara nära honom och veta att han har det bra. Han hjälper mig rensa upp i mitt röriga sinne och han motiverar mig till att skapa de rötter jag så förtvivlat saknar. Vi kompletterar varandra så fantastikt bra och är så lika men ändå olika och jag tror det är en fruktsam kombination. Klart att vi också har våra bekymmer men vilken relation kräver inte arbete?

Mina busbarn har semester med sin pappa nu och jag saknar dem förtvivlat under veckorna. Som tur är kommer de hem på helgerna och vi kan ta igen lite förlorad tid. Helgen som gick var vi på en Österlentur. Vi tog oss ner till Haväng, Cafe Annorlunda och Knäbäckshusen. En alldeles underbar dag där flertalet av mina syskon slöt upp längs med vägen. Bäst var nog ändå Panda Bus konstaterande att det fanns kakor även till henne på cafeet och att hon fick äta hur många hon ville! Underbart! =)

Vad som händer framöver har jag ingen aning om men det blir nog bra ändå!

Minns gårdagen

Dröm om morgondagen

Men

LEV IDAG!! <3

Kram kram Kajsa Karin.