Hej på dej! =)

Igår upplevde jag två olika situationer där jag började reflektera lite över misstro/misstänksamhet eller avsaknade av denna. Den första situationen var när jag och lill Skruttan var på stan för att uträtta ett ärende och vi passerade då två tiggare. Fem år gammal som Skruttan är så undrade hon såklart vad tiggarna gjorde och om vi skulle ge dem pengar. Jag hade inga mynt på mig så det gick liksom inte och när jag sedan rannsakade mitt inre hade jag inte gett dessa personer några pengar även om jag haft. Jag liksom inte litar på att de faktiskt är så fattiga som de utger sig för. Låter hårt jag vet, men jag upplever att samhället blivit så falskt och kallt på vissa sätt och jag behöver mina surt förvärvade pengar själv. ( Dock ger jag ofta slantar till gatumusikanter och gatuclowner då ger en stunds underhållning.)

Efter uträttat ärende var det dax för Skruttans tandläkarbesök. Upp i receptionen för anmälan och sedan in på undersökningsrummet. Inte en enda gång kollade de vem jag var eller min koppling till henne. Jag kunde varit vem som. Kanske ett tandläkarbesök inte är så viktigt men kan vem som komma dit med vilket barn som? Jag kanske är en kidnappare? Jag är ofta på sjukhuset med mina egna barn och då får jag allt som oftast identifirea mig på olika sätt. Jag önskar nog att säkerheten kring våra barn vore bättre.

Jag kan bara konstatera att jag/man för det mesta har en förutfattad mening om hur saker hänger ihop och att dessa förutfattade meningar styr mitt/vårt beteende. Att gå in i en situation förutsättningslöst är svårt. Jag kanske skulle gett tiggarna pengar och gjort deras dag bättre? Att jag inte riktigt hörde ihop med Skruttan kom fram när jag inte kunde svara på frågorna fullt ut då jag inte varit med vid tidigare tillfällen.

Försök leva med öppet sinne, det vinner vi alla på!

Kram Kram Kajsa Karin.