Hej på dej :)

Här ligger vi i influensan, två av oss är igenom medan de andra fyra kämpar mot febern och hostan. Drygt har det varit men vi får väl hoppas på att det är över för denna gången. Vi har ju faktiskt inte blivit så här sjuka samtidigt allihopa någongång. Jag gick till doktorn och fick en massa medikamenter då influensan kickat igång min astma och varje andetag gjorde ont. Medikamenter är bra ibland särskilt när de heter cocillana och cortison. :) Älskling får bli hemma med sjuklingarna i morgon och sedan får vi se hur saker och ting utvecklar sig.

Om jag trodde att förra helgen var en prövning var det tur att jag inte visste vad som komma skulle. I går fick vi nämligen besök av Skruttans mamma. Inte många timmar och egentligen inte särskilt ansträngande i sig men en klart obekväm situation. Skruttan blev naturligtvis glad när hon förstod vem som skulle hälsa på och hon var nöjd över att få visa upp sitt rum för mamma. Jag lyckades behärska mig och sa inte ett enda otrevligt ord på hela eftermiddagen men oj vad jag tänkte. Såg på Älskling att även han tyckte det var en obekväm sist men vi var överens om att det var det här som var bäst så att mor och dotter äntligen fick ses, vem vet när det blir nästa gång? Hon har fått jobb längre upp i Sverige och flyttar nu i veckan berättade hon. Vi har utarbetat en umgängesplan men för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om så mina förhoppningar om att det är annorlunda denna gången är små. Fast för Skruttans skull hoppas jag på bättring för jag vet att det inte är kul att växa upp med en frånvarande förälder.

Och det är här min förståelse och empati försvinner. Barn är en gåva, den största man kan få. Hur kan man sätta barn till världen och sedan inte bry sig om dem? Inte vilja vara dem nära? Inte se dem så ofta det bara går? Jag kan inte förstå alls och därför kan jag inte förstå de som lever så. Fast jag har inte rätt  att döma någon annans val, jag försöker bara leva efter val som känns rätt för mig. Jag kanske tänker helt fel? Det får tiden visa.

Lev livet som det passar dig men var rädd om andra på vägen!

Kram Kram Kajsa Karin.