Hejsan där.

Jag undrar när jag ska komma ut på andra sidan. Bli pigg, glad och frisk igen. Jag är sjuk rent fysiskt med feber och hosta men även min nedstämdhet sitter i. Jag har många tankar och funderingar kring livet just nu. Jag önskar att saker fungerat mer smärtfritt än vad det gör. Att vuxna i omgivningen hållt vad de lovat och slutat att bara snacka och istället agerat. Helgen som gick var en prövning och jag visste att jag var kluven till allt redan i förväg.

Lill Skruttans äldsta syster kom på besök ihop med pojkvän, sonen, den andra systern och deras morbror.  Klart att jag vill att syskonen ska hålla kontakt och klart att det var trevligt att lära känna dem lite bättre. Dock gillar jag inte att ha mitt hem invaderat av människor som förväntar sig att jag ska hålla hotell (gratis dessutom) samtidigt som jag tvingas lyssna på hur livet var för Nallen ihop med deras mamma/syster. Jag har svårt för denna kvinna av många olika anledningar men den främsta är att hon inte bryr sig om sina barn så som hon borde och jag kan inte för allt i världen förstå hur hon tänker. Jag kan på något sätt förstå att storasystern vill hålla kontakten med Nallen då han under några turbolenta ungdoms år var hennes trygghet men jag kan inte förstå att de inte insåg att allt prat om det som varit var sårande för mig? Gång på gång har jag frågat mig var min plats i det hela är?

Själv är jag skilsmässobarn, uppväxt med en frånvarande fader och en psykiskt sjuk moder som dessutom begick självmord då jag var nitton. Jag vet att jag har känslorubbningar pga alllt jag varit med om, men ändå vågar jag drista mig till att anse att jag är klarare i tanken och hanterar livets vedermödor bättre än vad dessa människor gör. Jag fixar inte hur de sitter och beklagar sig över hur barnen far illa och hur jobbigt allting är när de inte själva gör vad de kan för att påverka. Jag ser klart och tydligt dysfunktionella relationer men är det min uppgift att lappa och laga? Jag vet inte om jag kan och vad värre är jag vet inte ens om jag vill. Hur det än är är det Hennes barn och borde vara Hennes ansvar men med tanke på hur allting är så vet jag att på den fronten händer inget. Jag gör vad jag kan för de barn jag har under mitt tak, jag gör vad jag kan för Älskling men är det min uppgift att se till även de andra? Återigen..Vem ser till mig?

Kan tyckas att jag låter gnällig och ja jag känner mig väl så också, samtidigt gav jag mig själv ett löfte efter skilsmässan: att sätta mig och mina älskade barn först och så måste det få vara även om familjen nu växt. Jag kan inte hjälpa någon utan att själv stå på stadig mark och just nu gör jag tyvärr inte det. Allt är förändrat och enda vägen är fram men vissa saker gör ondare och är svårare än vad jag någonsin vågat tro. Känslorna för Älskling är starka men ibland undrar jag om enkom kärleken räcker? Återigen; Vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Var rädd om dig själv för det finns bara en som du!

Kram kram Kajsa Karin.