Hej.

Jag föll. Pladask. Rakt ner i ett svart hål. I måndags fick jag feber på eftermiddagen och gick och lade mig när jag kom hem och jag har i stort sett sovit sedan dess. Jag blir sådan när trycket blir för hårt. Jag går i ide och bearbetar livet i sömnen. Jag har alltid fungerat så och kommer troligtvis alltid att göra. Fördelen är att tillfällena då livet rämnar för mig har blivit färre och anledning är ju att livet blivit bättre på så många plan. Dock har det varit en hektisk tid på jobbet och när det nu kolliderade med händelser på hemmaplan blev det för mycket för mitt psyke.

Jag kan se att jag varit naiv och att jag varit alltför optimistisk till hur saker fungerar och hur jag ska hantera det. Jag var inte förberedd på att omställningen skulle bli så stor för mig själv men även för de andra i familjen. Jobbigast just nu har min älskade Panda Bus då hon saknar att ha sin mamma för sig själv. Hon ger uttryck för att vilja gå tillbaka till hur livet var förr. Livet innan Nallen. Samtidigt vet vi båda två att detta inte är möjligt fast klart är att även jag lekt med denna tanke då jag mår så vansinnigt illa av att se hur barnen ibland kommer ikläm för att jag och Älskling vill dela livet. Smekmånaden är över, nu börjar arbetet. Som jag sagt tidigare så kommer inte kärlek av sig självt utan den måste växa fram, särskilt den i relationen till mina bonusbarn. Det är härligt att få deras ömhetsbetygelser men vi står fortfarande inte på fast mark. De testar mig. Jag får betala priset för det de tidigare blivit utsatta för. Är jag en trygg vuxen? Jag hoppas det men ibland vacklar jag. Känslan av otillräcklighet finns ständigt hos mig. Jag vill så mycket mer än det jag orkar samtidigt kan jag se i backspegeln att jag det sista året gjort massor för att alla ska må bra. Kanske jag glömde mig själv på vägen?

Det är så lätt att ramla tillbaka i gamla mönster och jag har lätt för att vara en görare samtidigt som jag är en tänkare. Jag måste bara bli bättre på att ge mitt jag mer utrymme och kanske ta hänsyn till det jag tänker och känner och inte lyssna så hårt på mina jag borde. Jag har så många tankar kring hur man bör leva ett familjeliv, drömmar och förutfattade meningar. Älskling är friare där och vänder många gånger på mitt synsätt. Livet kan alltid tolkas ur olika vinklar och på det stora hela är jag nöjd med mina val, jag förbannar bara min egna naivitet och drömmen om att kärleken löser allt. Samtidigt är det så att varje gång jag rannsakar mig vill jag inte vara utan den kärlek jag och Älskling delar och på något vis hittar vi ett sätt där alla sex familjemedlemmar känner att de blir sedda. Själv ska jag börja med mig och min älskade tös.

Ha en bra helg!

Kram kram Kajsa Karin.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej där ute! Länge länge sedan jag befann mig på denna sidan. Tänkte att ingen läste längre och att sidan låg helt i träda. Fast idag dök det upp en push om att jag fått en kommentar! Visserligen bara spam men jag blev ju påmind! =)   Och Herr...

Hej!   Igår så kom den. Utredningen var klar i sitt första steg. Nu kan äntligen arbetet börja! Och jag hade rätt! Tösen har diagnostiserats med ADD. Kampen har varit lång och kämpig och många gånger under åren har jag funderat på om omgivnin...

Hej på dej!   En lite nedstämd jag som sitter här. Egentligen är jag glad, vi har hittat ett hus att hyra och vi har bestämt oss för att ge OSS en chans till. OSS, mig och Älskling men även barnen så klart.  Nu till nedstämdheten, för tydligen ...

Hej på dej.   Längesedan jag tittade in här. Igen. Mycket av det som jag gjort förut för att rensa tankarna har stått stilla en stund nu. Inget skrivande varken här eller i diktform, inget målande, inget syende; Inget. Kanske jag inte klarar ut...

Hej på dej där ute.   Så, nu har vi då bestämt nästa steg på resan kallad livet. Efter fyra år som sammanboende har vi bestämt oss för att bli särbos. Fortfarande gifta men inte boende på samma adress, inte ens i samma stad. Jag tar min tillflykt...