Hejsan.

Igår gick jag och funderade på hur livet varit och hur det blivit. Jag och mina barn har haft minst sagt händelserika år och det sista året har varit riktigt omvälvande. Samtidigt så nåddes jag av insikten hur snabbt något blir vardag och man liksom glömmer bort lite av det som varit.

I början av min och Älsklings kontakt var samtalen långa och de längtande smsen många. Numera består kommunikationen av att mjölk och bröd är slut och att det är bra med barnen. Fast vi avslutar alltid med en puss och det gillar jag. Och dagen i sig slutar med att vi somnar intill varandra och det älskar jag mest av allt. De morgnar jag vaknar och hinner med att få en morgonpuss innan han beger sig till jobb är bäst. Över huvudtaget är det vardagen ihop med Älskling som är det bästa, om vi vid något tillfälle gör något enkom vi själva är det som en bonus även om jag ibland längtar efter en ensam söndagsfrukost.

Igår när han hämtade Lillan på jobbet hade han en kvist ranunkel med sig åt mig. Lite förvånad då de var av plast glömde jag tacka ordenligt. Skickar iväg ett sms och tackar och förklarar att äkta ranunkel är bland de finaste blommer jag vet. Som svar får jag att de jag fick är lika beständiga som hans kärlek till mig. <3

Är detta min blivande vardag så har jag ett rikt liv! =)

Vad ska jag säga? Jag är lycklig och har det bra på alla möjliga sätt. Visst finns det mörka moln även på min himmel men ihop med mannen i mitt liv driver vi dem på flykt!

Hoppas ni där ute också funnit er lycka!

Kram kram Kajsa Karin.