Hej.

Är ett konstigt fenomen det där, att så fort jag känner av lyckan i mitt liv griper rädslan tag i mig med en obönhörlig kraft. Resan jag på började för över tre år sedan har nu nått vägs ände. Jag har funnit tillbaka till mig själv och vet nu vad som är viktigt för mig i mitt liv. I samband med att jag blev tacksam över mitt liv och över allt det fina jag faktiskt har fann jag kärleken på nytt. En kärlek som jag hoppas på ska stanna i mitt liv för evigt.

Det är här det svåra kommer och min rädsla tittar fram. I hela mitt liv har saker hänt så att lyckan raserats, jag har haft viktiga personer som valt att lämna mig och där bottnar sig rädslan. Hur ska jag våga släppa någon så nära mig igen? Jag vet att jag måste och jag vet att jag vill men rädslan finns kvar. Vad är det som säger att jag får behålla lyckan denna gången?

Jag försöker ta varje dag som den kommer och göra det bästa av den för jag vet, att om morgondagen vet jag inget. Jag lever nu ett gott liv med mycket kärlek och värme och en samhörighet som är viktig för mig. Jag är trots allt tacksam för livet.

Var rädd om dig själv där ute i livets bergodalbana!

Kram Kram Kajsa Karin.