Hej där.

I fredags vart jag hembjuden till en av kollegerna på min gamla/ordinarie arbetsplats. Riktigt trevligt att träffa alla de "gamla" arbetskamraterna och uppdatera mig om allt som händer på jobbet och i deras liv. Kollegan i fråga har nyligen köpt hus och det var första gången för mig och de flesta av de andra att hälsa på där. Vilket underbart hus! Fantastiskt bra planslösning och sättet de inrett på var superfint. Gamla vackra saker blandat med nytt modernt form språk och ljust och luftigt. Då jag aldrig hälsat på i deras tidigare hem heller, var jag naturligtvis nyfiken på om de inrett så som jag trott och inte hade jag helt fel i min idé om hennes/deras smak.

När jag går där och insuper atmosfären kan jag inget annat än gripas av det där fula gröna monstret. Inte så att jag på något vis missunnar dem deras hus, nä tvärt om, jag vet att de kämpat och väntat på att komma dit; utan mer att jag vill också ha! Gott om plats och möjligheter att enkelt bjuda hem familj och vänner. Ett vackert hem att vara stolt över. Jag hade det en gång, i ett annat liv; ett nästan likadant hus som deras, men då hade jag inte lyckan.

Hon reste sig upp och sa: Du sa du var avundsjuk på vårt hus men du har något som inte jag har. Du och din man har gjort det där fina som jag också vill göra! Hela jag blev varm. Och visst är det så att alla har något som någon annan önskat sig, materiella ting eller egenskaper. Jag och Älskling fick av denna härliga skara ett underbart fat som nu pryder vårt soffbord.

När jag kom hem den där kvällen var jag lite frustrerad inför vetskapen om att en av mina största drömmar troligen gått mig förbi dvs huset. Frustrerad över att inget äga. Att jag är så formad av min uppväxt och omgivningens värderingar. Villa, vovve, volvo= lycka.

Söndagens planerade utfärd blev inställd pga Berit och storebror kom hit med sin familj. Oj hjälp tänkte jag; Hur gör jag för att vi ska få plats alla tio? Lite fix och trix med de gamla läska backarna och vips hade vi tre platser till kring soffbordet och problemet var ur världen. När då svägerskan kliver över tröskeln och utbrister i ett; Oj vad fint ni har fått det blir jag naturligtvis glad. Inte har vi ett stort fint hus men en väl utnyttjad lägenhet där det nog inte finns en pinal som inte fyller ett syfte. När vi sent i går kväll kurade i soffan framför vårt vackra fat med de tända ljusen infinner den sig: Lyckan. Jag har ju den; Han håller mig i handen. <3

Kram kram

Kajsa Karin.