Han lämnar mig

i mörkaste natten

jag vet inte varför

eller vart han går

allt jag vet

är att jag ensam

kvar står

Sorgen är total

så även

ensamheten

så van med

hans hand vid min sida

Lämnad

med allt som vi drömde

Ensam

med livet som är kvar

Jag vaknar av drömmen och känner sorgen den framkallat. Han har inte lämnat mig utan ligger tryggt vid min sida och sover. Jag kan inte låta bli att röra vid honom och mitt inre blir varmt av lycka. Jag vet att min dröm handlar om rädsla. Rädsla att än en gång förlora det fina jag har men även rädsla för att släppa någon nära inpå och blotta mitt inre. Jag är dålig på att sänka mina murar, men han tar sig sakta dit in där inte någon varit på många år. Det är en styrka att våga vara svag och den styrkan övar jag på nu. Aldrig trodde jag att jag skulle älska någon så här mycket igen, att fästa mig vid en annan så. Samtidigt har allt varit så självklart sedan första gången vi sågs. När jag i början förnekade inför min vän att jag var fast sa hon helt enkelt: Då gör det inget om du inte vet hur han har det om ett år? Den gick rakt in och mitt inre vred sig. Den tanken ville jag inte tänka. Jag fann kärleken till slut nu ska jag bara finna vägen till att få den att växa och hålla livet ut. Aldrig att jag vill behöva tanken på att leva mina drömmar utan honom. Älskar min Älskling han gör mig hel.

Kram kram

Kajsa Karin