så får du se till att ro honom iland!

Ja så brukade kära mamma säga om jag beklagade mig över något och ja så är det väl. Jag har alldeles själv och aktivt valt att dela livet med Älskling så jag får väl bara fortsätta att ro. Just nu känns det som att skeppet ska sjunka och jag är ute på djupt vatten men det jag kan konstatera efter de senaste dagarnas vattentrampande är att jag vill fortfarande ha möjligheten att somna med Älsklings armar runt mig.

Att bilda familj med redan existerande barn är inte lätt, mycket svårare än jag någonsin kunde föreställa mig. Jag som jobbat med barn i hela mitt vuxna liv skulle väl klara av bonusbarn? Jomen visst, det jag glömt i min beräkning var de komplicerade känslobitarna som du aldrig utvecklar för de barn du möter i arbetet. Visst blir jag trött på mina egna barns beteende också men där finns grundkärleken som gör att skadan snart är reparerad. Nu är det slut på resonerandet och dags för handling om vi ska kunna färdas framåt, men vi har stakat ut målet och det är en början i alla fall.

Mest slåss jag med mig själv, moralen säger ett och känslan ett annat och gamla inlärda beteende visar sitt fula tryne, men jag kämpar ett tag till för det finner jag att kärleken är värd. Och vad är kärlek egentligen? Är det bara känslan som infinner sig när någon specifik befinner sig nära eller är det andra komponenter också? Är inte att få vardagen att fungera och se till att allt som behövs finns där, också en typ av kärlek? Jag lovade mig själv en gång för länge sedan att inte bli ytterliggare en vuxen som svek och försvann, jag vill vara bättre än mina egna föräldrar, men det är ett svårt och hårt arbete. Jag hoppas att jag någonstans når land och kan känna fast mark igen. Min belöning hoppas jag ska komma när jag ser att barnen blivit till bra vuxna.

Kram Kram Kajsa Karin.