Hej på dej.

Idag hände en oväntad sak. En sak som jag visserligen varit medveten om kunde hända och som jag också önskat skulle hända. Jag råkade springa på min moster på stan. Kontakten bröts för ett antal år sedan av diverse olika anledningar och funderingarna kring henne och mina kusiner har varit många.

Hon var sig lik, samma lysande gröna ögon och samma kvicka ordflöde. Vi stannade till och pratade en stund; liten uppdatering av förfluten tid.

Det är tråkigt att saker blev som de blev och jag saknar den sidan av familjen ofta för det var där jag var "hemma". Min moster räddade mig både en och två gånger som ung och vid mammas bortgång orkade hon ändå vara ett stöd mitt i sin egen sorg. Ännu ett sorgligt livsöde men också ett bevis på en enorm livskraft. Varför är min släkthistoria så mörk och hur ska jag få den att ljusna?

När vi sitter där och samtalar kan jag se mig själv i henne; ögonen, det sneda leendet och den nattsvarta humorn. Den största likheten är nog ändå kämparglöden, livet måste gå vidare och vad tjänar det till att lägga sig ner och ge upp?

Jag gav henne mitt nummer och framhärdade att jag verkligen ville att hon kontaktade mig, jag hoppas verkligen att hon gör det också. Det kan aldrig bli så som det en gång varit men som jag påtalade för henne så är jag vuxen nu men hade varit glad för att kunna återknyta en länk till min historia. Bara att bida tiden eller att själv våga lyfta luren och ta första steget.

Kram Kram Kajsa Karin