Hej på dej.

Jag fick frågan om hur jag hamnade i mitt destruktiva förhållande med mannnen med de mörka ögonen. Hon som ställde frågan kunde liksom inte riktigt förstå, " du som alltid varit så stark och självständig." Många gånger har jag funderat över detta själv och svaret är så mångbottnat, så just där och då brydde jag mig inte ens om att kommentera. Fast för mig själv söker jag förklaringen. Allt började med en enorm förälskelse, utan honom kunde jag liksom inte andas. Jag var arton år och dumdristigt naiv. Längtade efter att höra hemma någonstans och vi hade utanförskapet i samhället gemensamt. Han fick mig att gilla livet igen och han gav mig trygghet och en känsla av stryka att klara de hinder vi mötte. Han fanns där när mamma dog och utan honom då hade jag gått under. Där och då blev han min ryggrad och det var då han fick "makten" över mig. Nu var det ju inte så att jag bara fann mig i att bli utsatt utan kämpade emot på de sätt jag kunde. Just min självständighet och styrka var det som irriterade honom. Vi bodde aldrig ihop utan jag hade mitt eget hem och mina vänner. Vänner som vissa av dem inte vågade se vad som hände, andra såg och försökte hjälpa. Jag sökte hjälp i min familj men de blev handlingsförlamade och pappa vägrade tro på det som jag berättade.

Vid ett tillfälle skrev jag in mig på sjukhuset inkognito för att få lite andrum från plågorna, dock berättade jag för pappa för att inte skapa oro  hemma. Det var mitt misstag för efter enbart två dagar inlagd fick jag besök med blommor och choklad. Inte vågade jag säga nej. Jag trodde i min enfald att på sjukhuset gick jag säker men ack så fel jag hade. Nog måste personalen på sjukhuset sett? Eller ville inte de heller se? De som säger att det bara är att gå har aldrig befunnit sig i den här situationen, för det är så mycket skuld och skam inblandat. Rädsla och konstigt nog någon slags kärlek. I mitt fall var våldet inget konstigt då jag hade det med mig hemifrån.

Vi försökte bryta vid ett flertal tillfällen men vi drogs mot varandra och båda hade vi svårt att släppa taget om den andre. Min räddning blev att han blev kär i någon annan och jag kunde gå vidare med mitt. Vi har pratats vid om allt som hänt och jag vet att han läser här ibland. Jag ursäktar inte hans beteende men båda är vi produkter av vår uppväxt och dåliga beteende mönster. Trots allt som varit har jag även många fina minnen och den typen av passion som vi delade tror jag få upplever.

Att våga se är svårt för det kräver att du tar ställning. Ska jag hjälpa eller blunda? Jag hade vänner som hjälpte mig och mot dem är jag evinnerligt tacksam. Tyvärr skulle det ta många år och ytterligare en destruktiv relation innan jag kom ut på andra sidan. Äntligen har jag det riktigt bra på alla plan i livet. Jag försöker våga se och jag försöker vara den som hjälper. Det kräver mod och styrka men även insikt om att det finns tillfällen jag inget kan göra  utan det gäller att bara finnas där den dagen det behövs.

Vågar du se?

Kram kram Kajsa Karin.