Hej där ute! God fortsättning åt er alla! =)

Det har varit en underbar ledighet med mycket umgänge med främst familjen. Jag och Älskling har haft vår längsta sammanhängande ledighet ihop och mesta av tiden har vi också haft alla fyra barnen. Det har fungerat bra och bådar gott inför framtiden men jag skulle ljuga om det inte också väcker tankar och oro. Jag har under åren som gått sedan min skilsmässa vant mig vid att ha ensam bestämmande rätt och att jag har stunder där jag är ensam. Inte så att jag inte vill vara med de andra men jag har nog ett större behov av tystnad kring mig än vad jag tänkt på tidigare. Julen är en tuff tid som alltid för mig och i år var jag dessutom inte hemma.

Där ute vandrande i den snöklädda vinterskogen drabbade den mig som ett slag rätt i solar plexus. Ångesten grep tag i mig. Varför kommer alltid de värsta attackerna när jag är som lyckligast? Eller är det bara så att jag är så medveten om vad som så lätt kan gå förlorat? De där stunderna av total lycka är så få numera. Rädslan har blivit min ständiga följeslagare istället. Främst rädlsan att göra fel val igen men även att förlora ytterligare någon som jag håller kär.

Mina vänner säger till mig att jag ska vara rädd om Älskling och behandla honom väl. Jag har absolut inga andra avsikter och jag hoppas på att vi får ett bra och stabilt förhållande men själkvklart har vi också med oss mycket in i förhållandet som färgar våra beteenden.  Det har blivit en del pratande och diskussioner under dagarna som flutit och kanske jag väckt en och annan tanke hos honom också?

Det nya året väcker alltid funderingar. Vad fyller dina tankar?

Kram kram Kajsa Karin.