Om vi börjar med ihågkommen:

Jag skulle på ett läkarbesök hos en doktor jag varit hos för länge sedan. Jag promenerar in i väntrummet och slår mig ner i en av fotöljerna. Bläddrar slött i foldrarna på bordet när dörren öppnas och mitt namn ropas upp.  Hon tar mig hand och hälsar mig välkommen dit och att hon sett i loggan att det var mitt första besök. Hon släpper min hand men inte min blick och säger; men vi har ju mötts. Jag vet att vi mötts förut; hon gjorde då ett gott intryck men inte trodde jag att hon skulle komma ihåg mig det har ändå gått tjugo år sedan dess. Tjugo år men tio liv känns det som. Hon undrade hur mitt liv såg ut nu; det var ju hon som hjälpte till att jag sökte hjälp den där gången när allt höll på att gå galet. När slagen nästan tog livet ur mig. Det värmde bådas hjärtan att se att livet är föränderligt.

Föränderligt ja, men inte beständigt och igår höll det på att gå illa för min älskade lillasyster. På grund av halkan vurpade hon med bilen så illa att av den blev bara skrot. Brandkår och polis fick skära ut henne och hon fick föras till sjukhuset. Som tur är var inte hennes tid kommen än och hon klarade sig med blotta förskräckelsen och lite muskelsträckningar. Så en tacksamhetens tanke över att vi får ha henne kvar hos oss.

I övrigt är jag också tacksam över att livet ser ut som det gör även om jag har lite personliga motgångar på olika plan. Om jag ändå bara kunnat hålla mig och barnen friska. Stress är min värsta fiende och just nu är det lite mycket av den varan, precis som alltid i december. Ska bli skönt att bara vara hemma när julen kommer. Jag jobbar i mellandagarna men Älskling är hemma med barnen så det blir ändå lite annorlunda. Och efter nyår är det min tur att mysa med barnen och stå för marktjänsten. Nedräkning pågår....

Var rädd om dig där ute!

Kram kram Kajsa Karin.